En annorlunda julafton..

Det finns tidpunkter­ på året när det blir nästintill outhärdligt.­. Som nyligen när det va jul..­ Vart man än tittar ser man lyckliga familjer, personer­ som älskar varandra och är tillsammans. På gatan, i tv-reklam, filmer...
Att då sitta i soffan ensam, utan mina barn, gör så fysiskt ont. Jag känner mig halv, om ens det, och den här tiden på året när alla ska vara så lyckliga­ tillsammans blir det extra kännbart.. När vi valde att skilja oss, var det för att det inte fanns någon annan utväg. Han hade varit otrogen, han älskade inte mig mer. Såklart var det väldigt svårt, fruktansvärt svårt. Eftersom det innebar halvtid av det som betyder allra mest för mig i mitt liv, då som nu: våra två gemensamma barn.
Nu är det två år sedan separationen och jag har fortfarande­ inte vant mig. Nästan varje gång jag lämnar över barnen kommer tårarna.. Det är ju mina små älsklingar! jo, jag vet att de har en förälder till och han är lika mycket deras förälder­ som jag är. Jag vet också att han är en bra pappa och att de har det bra hos honom. Men det hjälps inte. Hittills har vi gjort så att vi delat upp jularna, och bytt på julafton efter lunch, så att barnen fått tid med oss båda. Förra året hade jag dem efter lunch, vilket gjorde hela morgonen helt okej, för jag hade ju fullt upp med att fixa inför att de skulle komma.

I år var barnen hos mig på morgonen och fram till efter lunch, vilket naturligtvis va underbart. Men jag och barnen blev tyvärr sjuka.. Så vi tre gjorde så gott vi kunde.. Vi öppnade julklappar vid vår fina julgran. Men sen åkte dom till pappan.. Då bröt jag ihop. Resten av dagen var kvar och i mitt fall kändes det rätt meningslöst­.. I vanliga fall skulle jag ha gjort något för att distrahera mig själv, gått en promenad, begravt mig i jobb eller träffat kompisar.­ Men vad gör man på julafton? Alla är upptagna med sitt, så är det ju och så var det även för mig tidigare. Dessutom var jag sjuk.. Så jag kunde inte åka till mina föräldrar och släkten där. Så hela kvällen satt jag i min soffa och bara grät.
Kanske, kanske, törs jag också hoppas på att om något eller några år, då har jag en ny vuxen kärlek att hålla i handen på den där julaftonspromenaden.­ Inte för att det ersätter något, men ett visst tomrum efter barnen tror jag faktiskt att det skulle kunna fylla.